aldrig mer

om en vecka, om eakt en vecka står jag utan för grava kyrka, ska snart gå in i kyrka och gå mina betyg. sedan går jag inte längre i grundskolan, sedan går jag inte längre på ilanda. och kommer aldrig mer att göra. jag får flera gånger om dagen ngn form av känslomässig kolaps, som att det var sista gången i tisdags jag såg äpplena i svensk engelska salen, dom har suttit där så länge jag gått på ilanda. caisa tänte ta ner dom, då blev det protest från min sida, för dom ska sitta där. som dom alltid gjort.
jag insåg igår, att det var min sista so lektion med maggan, min sista riktiga skol dag på ilanda. alltså, det är inte så att jag kommer att sakna människorna på skolan i sig, utan det är alla minnen ! det gör fan ont när man tänker efter att '' här kommer jag aldrig mer vara en elev'' jag har lagt tre år av mitt liv på den skolan, sen ska man bara säga hejdå och aldrig mera återvända.
jag vill ju gå gymnasiet så in i helvetes mycket, det är inte det.
utan nu ska man bli stor och växa upp på 8 veckor typ.

om exakt en vecka, sju dagar, går jag in i grava kyrka, när jag kommer ut därifrån, är jag inte länge en elev på ilanda, utan jag har hela livet framför mig. jag har op framför mig.